hela denna avdelning är en annons från Helsingborgs Stad
31 oktober 2019

Gruppstödet hjälpte henne ut ur mardrömmen

Åsa Hulterström har upplevt en förälders värsta mardröm. Hennes dotter blev sjuk och ville inte leva längre. Åsa lade allt fokus på att försöka hjälpa sin dotter, men vågade inte känna efter hur hon själv mådde. Idag mår dottern bättre och Åsa Hulterström är med i en självhjälpsgrupp för föräldrar.

En kväll i september samlas en liten grupp människor kring ett anspråkslöst fikabord på Träffpunkt söder på Nedre Holländaregatan i Helsingborg. Det är dags för möte med självhjälpsgruppen, en grupp bestående av föräldrar till vuxna barn med någon form av psykisk funktionsnedsättning. För Åsa Hulterström har träffarna med självhjälpsgruppen blivit ett andrum i tillvaron.

– Här är det både ett givande och tagande. Ibland vill man bara få kräka ur sig saker som har hänt. Vissa gånger får man ta del av andras upplevelser som kan vara tunga att bära med sig. Då får man perspektiv på sin egen situation, säger Åsa.

 

Åsas resa hit började för drygt tre år sedan då hennes dotter Fanny visade tecken på depression. Fanny var då 17 år gammal och gick i skolan som alla andra, men började allt oftare prata om att hon inte ville leva längre. Vissa dagar kom hon inte iväg till skolan och undvek att vara bland andra människor.

– Till slut förstod jag att det var allvarligt och tog kontakt med psykiatrin. Vi blev akut remitterade till barn och ungdomspsykiatrin, säger Åsa.

 

Det bedömdes att det fanns en akut överhängande risk för självmord så Åsa och Fanny blev sjukskrivna tillsammans då Fanny inte skulle lämnas ensam. I månader därefter ägnade de sig åt att inleda behandlingar, vara hemma tillsammans, skapa fotoalbum och ta långa promenader vid havet.

– Min dotter ville inte alls ha mig där egentligen, men med tiden när medicin och psykoterapi började verka återvände livet och det blev bättre och bättre. Efter ett halvår var Fanny tillbaka i skolan.

 

Efter den gemensamma sjukskrivningen tog det nästan tre år innan Åsa lade märke till sina egna reaktioner på att så intensivt vara en del av en nära anhörigs sjukdom. Det var när Fanny var på bättringsvägen som Åsa Hulterström började känna efter hur hon själv mådde. Innan dess hade hon inte vågat.

– Jag ville aldrig visa min dotter om jag mådde dåligt. Jag var rädd att det skulle väcka skuld hos henne och få henne att må sämre. Då fick jag gå ut och skrika och gråta för mig själv, men nu behövde jag professionell hjälp.

 

Åsa fick psykologhjälp via sin arbetsgivare och blev erbjuden samtal med kurator på BUP. Så en dag, när hon satt i väntrummet på en mottagning, fick hon syn på en lapp på väggen. Det var information om uppstart av en självhjälpsgrupp för föräldrar till vuxna barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

– Det var ett enkelt litet A4-blad men jag upplevde det som en jättestor plansch. Det bara fångade in mig och mitt behov av att få dela mina upplevelser. Jag hade tidigare fått anhörigstöd via Helsingborgs stad som anhörig till min mamma med alzheimer, så jag visste att det var precis det här jag behövde.

 

Åsa Hulterströms egen reaktion kom först flera år senare.

 

Åsa Hulterström beskriver både sig själv och sin dotter Fanny som raka personer som ganska tidigt i sjukdomsförloppet bestämde sig för att vara öppna och våga prata om psykisk ohälsa. För Åsa själv hade det varit ohållbart att inte öppet berätta om sin situation för arbetskamraterna, då hon under Fannys sjukdomsperiod kunde vara borta mycket, vara ledsen när hon kom till jobbet ibland och behövde åka iväg på otaliga läkarbesök.

– När vi kom in i den här världen möttes vi av att det fanns mycket skuld och skam kring det här med psykisk ohälsa. Jag kände att det här är inget jag skäms för och då ska inte min dotter skämmas för det heller.

 

Nu i november fyller Åsas dotter Fanny 20 år och livet idag ser helt annorlunda ut. En stor glädje och milstolpe var när Fanny tog studenten i somras. Hon har också nyligen flyttat hemifrån. Fanny får fortfarande behandling och har påbörjat gruppterapi. Ytterligare ett tecken på att hon börjar bli stark är att hon arbetar som volontär för Suicide Zero, en svensk ideell organisation som arbetar för att minska antalet självmord.

– Vi är båda engagerade människor. Min dotter gör det på sitt sätt och jag på mitt. Det känns bra, säger Åsa Hulterström.

 

Hon fortsätter sitt engagemang i självhjälpsgruppen för föräldrar och nu har även Åsas andra dotter, lillasyster till Fanny, anmält sig till en självhjälpsgrupp i Helsingborgs stad. Det är en ny grupp för vuxensyskon som har vuxit upp i skuggan av ett syskons funktionsnedsättning eller sjukdom. Informationen om denna grupp har de fått genom sitt eget engagemang och Åsa vill att det ska nå ut till fler.

– Jag önskar att fler skulle känna till att det finns hjälp att få. Det finns säkert flera hundra som skulle behöva vetskap om att dessa självhjälpsgrupper finns, säger Åsa Hulterström.

 

Vill du veta mer om vilka olika anhörigstöd som staden erbjuder? Läs mer här.

 

Du kan också vända dig till anhorigstod@helsingborg.se eller ringa 042-10 50 00 för att få mer information och anmäla dig till olika grupper. Är du intresserad av att träffa andra i en samtalsgrupp, men hittar inget tema som passar din situation, kan du också höra av dig. Självhjälpsgrupper startas upp med olika teman när vi det finns tillräckligt många intresserade.

 

Artikeln är publicerad av Helsingborgs stad. Du når oss via mejl här.

 

 

Helsingborgs Dagblad
Ansvarig utgivare: Pia Rehnquist
Produktion: Bonnier News Brand Studio
Om cookies