hela denna avdelning är en annons från Helsingborgs Stad
25 maj 2020

När fattighjonen flyttade till Nya Zeeland

1873 flyttade en familj från fattigstugan i Välinge till andra sidan jorden. Deras livsöde finns nedtecknat i Välinge kommunalnämnds protokoll som förvaras i stadsarkivet.

Fattighjonen i Välinge trodde knappt sina öron. Per och Carolina Rosvall och alla deras ungar som rände runt på bygden och tiggde skulle flytta till andra sidan jordklotet. Det sas att resan skulle ta tre månader. Och vågorna i Atlanten, de kunde ju bli lika höga som Svedberga kulle! Nä, det kunde väl ändå inte vara sant att de skulle till Nya Zeeland?

 

Men det var sant. Det handlar om statare och fattighusfolk i nordvästra Skåne på 1800-talet. Deras historia går till stora delar att följa i handlingar i Helsingborgs stadsarkiv.

Mannen i familjen, Per, var född i Fleninge 1822. Han hette ursprungligen Andersson och arbetade som dräng sedan de tidiga tonåren. När han tog värvning som husar fick han efternamnet Rosvall, men vid fyllda trettio lämnade han det militära och återgick till det enda han kunde: jordbruksarbete.

 

Per Rosvall blev statare, jordbruksarbetare vars lön mest bestod av mjölk, potatis och havre och annat som producerades på gården där han bodde. Första anhalten blev Tursköps gård halvvägs mellan Kattarp och Svedberga. Det var också där han träffade pigan Carolina som han skulle komma att gifta sig med på annandag jul 1857. På hösten året därefter föddes deras första barn, en pojke som fick namnet Nils. När barnet var bara några veckor gammalt flyttade familjen till en ny statarlänga, nu vid Skillinge utanför Munka Ljungby.

Det var första flytten i vad som skulle komma att bli en lång rad. Minst en gång om året lastade den växande familjen Rosvall sina få pinaler på en kärra och drog iväg till nästa gård. Sonen Axel föddes i Munka Ljungby, Martin i Åstorp och dottern Emma I Välinge.

 

I början av den långa vandringen mellan gårdarna kallas Per Rosvall statdräng i kyrkböckerna. Det var en anställningsform som åtminstone gav mat åt familjen, men från och med 1863 benämns han inhyses arbetskarl. Det antyder att deras sociala situation försämrats.

Per Rosvall tvingades ta de jobb han kunde få, och familjen bodde mer eller mindre på nåder hos torpare och småbönder. År 1888 gick det riktigt illa, Per miste sin drängplats och familjen tvingades vandra omkring i Välinge socken på jakt efter arbete och mat.

 

Det var svåra tider i hela landet med missväxt, arbetslöshet och skaror av tiggare som drev runt. Att emigrera blev en utväg för många – för dem som kunde betala biljetten.

Missväxten, fattigdomen och svälten drabbade naturligtvis även Välinge. För att i någon mån lindra nöden bestämde kommunalnämnden att låta arbetslösa krossa sten som skulle användas till vägreparationer.

 

Första gången Per Rosvall nämns i protokollen från Välinge fattigvårdsstyrelse är just i samband med nödhjälpsarbete. I januari 1868 fick han sex riksdaler för den sten han krossat. Knappt två månader därefter bestämde fattigvårdsstyrelsen att familjen Rosvall skulle få tre bröd i veckan fram till den 1 april. Till hösten fick de en kubikfot råg (motsvarar cirka 28 liter) för att baka bröd och lika mycket korn de skulle koka till gröt, men redan i november bestämde fattigvårdsstyrelsen att ge familjen spannmål så att de skulle klara sig över vintern.

Men det var inte bara mat som familjen led brist på, i början av februari bestämde fattigvården att församlingen skulle bekosta kläder åt alla de fem barnen, som inom ett år dessutom skulle få ytterligare ett syskon.

 

Familjens situation förvärrades ständigt, de drabbades av sjukdom. I augusti skrev kommunalnämndens sekreterare så här i protokollsboken: ” Kommunalnämnden godkänner de åtgärder som sekreteraren vidtagit med sjuke arbetskarlen Per Rosvall i Wälinge och det underhåll som lämnats till hans familj.”

 

Några månader senare noterades det i protokollet att familjen skulle få hjälp med mat hela år 1872. Kommunen beslutade också om ytterligare en åtgärd för familjen: de skulle få flytta in i fattighuset. Det skulle ses som en ynnest och tilläts bara de personer göra som inte ansågs ha några som helst möjligheter att försörja sig själv. Ändå blev deras situation ännu värre. Några dagar före jul bestämde kommunen att familjens sex barn skulle få 16 kannor råg och 15 kannor korn så att de skulle slippa gå hungriga över jul. Men med gåvan följde ett villkor: barnen måste sluta upp med att gå runt och tigga.

 

Välinge fattighus är borta sedan länge men det låg i närheten av kyrkan.

 

Sommaren 1872 började Carolina Rosvalls mage åter växa. Hon bar på tvillingar.

Då öppnade sig en möjlighet: Nya Zeeland! Vid den här tiden var Nya Zeeland en brittisk koloni och myndigheterna där sökte över hela världen efter folk som kunde röja skog för att skapa mer åkermark på öarna. En nyzeeländsk minister hade besökt Nordamerika och blivit imponerad av skandinaviska skogsarbetare där. Därför beslöt man att aktivt ragga immigranter i bland annat Sverige. Ett sätt var att annonsera i tidningar. Kanske läste Per Rosvall i Engelholms Tidning att myndigheterna i Nya Zeeland betalde en del av reskostnaden. Han förde saken på tal med kommunalnämndens ordförande.

Nämnden sammanträdde den sista augusti 1873. Deras beslut skulle för alltid förändra livet för Per, Carolina, Nils, Axel, Martin, Olof, Emma, Mathilda, Carl och August Rosvall.

 

Så här står det i protokollsboken: ”Som bemälde Rosvall är i mycket fattiga omständigheter och kan omöjligen genom egen arbetsförtjenst försörja sig och sin familj samt ännu mindre på ordentligt sätt uppfostra sina barn utan ständigt ligger kommunen till tunga på ett eller annat sätt tillstyrker nämnden att församlingen bekostar denna familjs resa från Köpenhamn till bestämmelseorten med uppgifna beloppet 475 Riksdaler riksmynt.” Beloppet motsvarar ungefär 25 000 kronor i dagens penningvärde.

 

Bara några veckor därefter packade familjen Rosvall sina få tillhörigheter och reste till Köpenhamn för vidare befordran till Nya Zeeland via London. Efter tre månader till havs steg de i land. Det var mitt i december men på södra halvklotet var det sommar. Hemma i Välinge hade nya fattighjon flyttat in i det kalla och dragiga fattighuset.

 

Hur gick det sedan?

Per och Carolina Rosvall emigrerade 1873 från Helsingborg till Nya Zeeland. De och deras åtta barn klev på båten i London i oktober 1873 och kom fram till Nya Zeeland efter 102 dagar till sjöss.

 

En av deras ettåriga tvillingbarn, August, dog i tuberkulos under resan och begravdes i Indiska oceanen.

 

Familjen Rosdal hade inga problem att få jobb i Nya Zeeland. Per byggde till en början vägar och fick som lön en bit urskog i Makaretu. Han skogade ned en del av den och odlade ärtor. Han levde stor del av sitt liv i Nya Zeeland som bonde.

 

Per och Carolina Rosvall fick totalt 11 barn, varav tre barn efter ankomsten till Nya Zeeland. Per Rosvall avled 1916, 93 år gammal och Carolina dog 1922, 95 år gammal.

 

Carl, tvillingbror till August, barnet som dött på båten, tog över föräldrahemmet och livnärde sig som bonde med får och ko. Han avled 1955, 81 år gammal.

 

Läs mer om Helsingborgs stadsarkiv här.

 

Text: Torsten Herbertsson

 

Artikeln är publicerad av Helsingborgs stad. Du når oss via mejl här.

 

 

Helsingborgs Dagblad
Ansvarig utgivare: Pia Rehnquist
Produktion: Bonnier News Brand Studio
Om cookies